Upplevelsen som fick abortklinikchefen att tappa andan.

Abby Johnson

Abby Johnson

Utdrag ur Abby Johnsons bok Drabbad av verkligheten, utgiven på Sjöbergs Förlag. Klicka på denna text för att beställa boken. 

Cheryl stack in huvudet på mitt kontor. ”Abby, de skulle behöva en person till i behandlingsrummet? Är du ledig?”

Jag tittade upp från papperen på mitt skrivbord, överraskad. ”Visst.”

Jag hade arbetat för Planned Parenthood i åtta år, men det här var första gången som det medicinska teamet bad mig hjälpa till under en abort, och jag hade ingen aning om varför de skulle behöva mig nu. Det var alltid sjuksystrar som assisterade under aborterna, aldrig andra anställda på kliniken. Som chef för kliniken i Bryan, Texas, kunde jag hoppa in på alla jobb utom de medicinska. Vid ett par tillfällen hade en patient bett mig att sitta med under behandlingen och hålla hennes hand, men bara när det var jag som hade haft hand om henne under upptagningssamtal och rådgivning. Så var det inte i det här fallet. Så varför behövde de mig nu?

Den jourhavande abortläkaren hade bara varit på Bryankliniken två eller tre gånger. Han hade en privat abortmottagning cirka 15 mil bort. När jag hade pratat med honom om jobbet för några veckor sedan hade han förklarat, att han på sin mottagning bara utförde ultraljudstyrda aborter – med den metoden var det minst risk för komplikationer för kvinnan. Doktorn kan se exakt vad som sker inne i livmodern, så risken är låg att livmoderväggen ska perforeras, något som annars kan hända vid en abort. Jag respekterade läkaren för detta. Ju mer man gör för kvinnans hälsa, desto bättre är det – det var min åsikt. 

Men jag hade också förklarat att vi på Bryankliniken tillämpade andra metoder, och han sade att han var införstådd och skulle hålla sig till våra rutiner. Vi kom dock överens om att han skulle få tillgripa ultraljud, om han bedömde det som nödvändigt.

Såvitt jag visste hade vi aldrig utfört några ultraljudstyrda aborter på vår klinik. Vi gjorde bara aborter varannan lördag, och det mål som Planned Parenthood hade satt upp för oss var att vi skulle hinna med tjugofem till trettiofem patienter var gång. Vi höll på till runt två på eftermiddagen. Med vår metod tog varje abort tio minuter, och med ultraljud fem minuter längre – det blir många extraminuter vid trettio­fem ingrepp.

Jag tvekade lite utanför behandlingsrummet. Jag hade aldrig gillat att gå in där under en pågående abort – aldrig gillat det som hände i det rummet. Men alla måste vara redo att hoppa in för att få jobbet gjort, så jag öppnade och klev på.

Patienten var redan sövd, inte medvetslös ännu men groggy. Doktorns kraftiga lampa var riktad mot henne. Hon låg som hon skulle, instrumenten låg redo på brickan och sjuksystern ställde just fram ultraljudsapparaturen. ”Jag tänker använda ultraljudet för den här patienten. Jag måste be dig att hålla skannern”, förklarade doktorn.

Medan jag lyfte upp skannern och justerade inställningarna på maskinen, debatterade jag tyst med mig själv: Jag vill inte vara här. Jag vill inte medverka under en abort. Nej, så fick jag inte tänka! Jag måste göra mig mentalt redo för uppgiften. Jag andades in djupt och försökte ta in den stillsamma bakgrundsmusiken. Det här är en bra erfarenhet – jag har aldrig sett en ultraljudstyrd abort. Nu får jag se själv hur den här säkrare metoden fungerar. Och förresten tar det bara ett par minuter.

Jag hade ingen aning om att de närmaste tio minuterna skulle få min värdegrund att vackla och få mig att slå in på en helt ny livsväg.

Några gånger hade jag genomfört diagnostiska ultraljudundersökningar. Det var något vi erbjöd för att få en graviditet bekräftad och beräkna hur långt den var gången. Att utföra de välkända handgreppen kändes lugnande. Jag strök gelé på patientens mage, höll skannern så att livmodern syntes på skärmen och ställde in den för att få en tydlig bild av fostret.

Jag förväntade mig att få se samma saker som jag sett vid undersökningarna. Beroende på hur långt gången graviditeten var och hur fostret låg, brukade man kunna se ett ben, eller huvudet, eller en del av bröstkorgen, och sedan rörde man skannern lite fram och tillbaka tills bilden var så tydlig som möjligt. Men den här gången var bilden komplett. Jag såg bebisens hela, perfekta profil.

Precis som Grace när hon var tolv veckor gammal, tänkte jag överraskad, och mindes första gången jag sett min dotter, tryggt hopkrupen i min mage. Det var för tre år sedan. Den bild jag nu såg var likadan, fast skarpare och tydligare. Och med långt fler detaljer än jag hade räknat med. Jag såg tydligt huvudprofilen, båda armarna och benen, och till och med de små fingrarna och tårna. Perfekt.

Och så plötsligt, utan övergång, övergick det värmande minnet av Grace till en ångestattack. Vad kommer jag att få se? Min mage krampade. Jag vill inte se på när det här händer!

Jag antar att det låter som en konstig tanke för en person som varit chef för en abortklinik i två år. Jag coachade kvinnor i kris, planlade aborter, höll koll på budgeten, anställde och utbildade personal. Men hur konstigt det än låter, så hade jag aldrig varit intresserad av att det blev lättare att göra abort.

Jag hade börjat på Planned Parenthood för åtta år sedan i tron att verksamhetens främsta syfte var att förebygga oönskade graviditeter och därigenom minska antalet aborter. Det hade i alla händelser varit mitt syfte. Och jag var övertygad om att Planned Parenthood räddade liv – livet på kvinnor som utan vår hjälp hade tvingats vända sig till någon slaktare till kvacksalvare. Allt detta sköt genom mitt huvud medan jag höll skannern i ett stadigt grepp.

”Tretton veckor”, hörde jag sköterskan säga, när hon mätt fostret för att bestämma dess ålder.

”Okay”, sade doktorn och såg på mig, ”håll skannern på plats så att jag ser vad jag gör.”

Jag frös lite i den kyliga luften i behandlingsrummet. Min blick var fortfarande som klistrad vid bilden på den perfekt utvecklade bebisen. En ny bild syntes på skärmen. Vakuumsugen hade förts in i livmodern och närmade sig bebisens sida. På skärmen såg den ut som en inkräktare, malplacerad. Fel. Det såg bara … helt fel ut.

Min puls skenade. Tiden stod stilla. Jag ville inte titta, men jag ville heller inte sluta titta. Jag kunde inte låta bli att titta. Jag var skräckslagen och fascinerad på samma gång, som en som krypkör förbi en fruktansvärd bilolycka. Fast han absolut inte vill se någon illa tilltygad kropp kan han ändå inte låta bli att stirra.

Jag tittade upp och såg patientens ansikte. Tårarna rann ur ögonvrårna. Hon hade ont, det märktes. Sköterskan torkade av henne med en duk.

”Bara andas”, manade sköterskan på henne, mjukt och vänligt. ”Bara andas!”

”Det är nästan klart”, viskade jag. Jag ville fortsätta titta på henne, men mina ögon drogs tillbaka till skärmen.

Först verkade det som om bebisen inte var medveten om sugen, som rörde sig lite fram och tillbaka. Jag kände mig lättad. Givetvis, tänkte jag. Foster känner inte smärta. Det hade jag försäkrat otaliga kvinnor om, precis som Planned Parenthood hade lärt mig. Fosterhinnorna känner inte något när de avlägsnas. Ryck upp dig, Abby. Det här är ett enkelt och snabbt medicinskt ingrepp.

Jag tänkte så det knakade för att kontrollera mina känslor, men jag blev inte av med oron. Och snart skulle oron stegras till oförblommerad fasa inför det som utspelades på skärmen.

Det första som hände var att en liten fot ryckte till, och så började bebisen sparka, som om den försökte flytta sig bort från inkräktaren. När sugen trycktes mot den försökte bebisen vända och vrida sig undan. I mina ögon verkade det hur tydligt som helst att fostret kände av sugen och inte alls gillade den. Och så sade doktorn något, och jag ryckte till.

”Och så gasar vi, Scotty”, sade han lättsamt till sköterskan. Det han sade åt henne var att koppla på sugen – det sker inte förrän läkaren har fått den i exakt rätt position.

Det var som om jag ville skrika: ”Sluta!” Bara skaka om kvinnan och säga åt henne: ”Se vad de gör med din bebis! Vakna! Skynda dig! Säg åt dem att sluta!”

Men samtidigt som jag tänkte detta, såg jag min egen hand. Som höll skannern. Jag var en av ”dem”.

Min blick drogs till skärmen igen. Doktorn roterade sugen och jag såg hur den lilla kroppen drogs med, vreds och vändes. Under ett ögonblick såg det ut som om bebisen vreds ur som en disktrasa, skrynklades till och pressades ihop. Och så började den lilla kroppen upplösas och försvinna in i sugen, inför mina ögon. Det sista jag såg var hur den pytte­lilla, perfekt utvecklade ryggraden sögs in i kanylen – och så var allt borta. Livmodern var tom. Bara … tom.

Jag kunde inte röra mig. Jag vägrade att tro att jag sett det jag sett. Utan att ens märka det släppte jag taget om skannern. Den gled av patientens mage och ner på hennes ben. Mitt hjärta bultade – bultade så hårt att min hals sprängde. Jag försökte ta ett djupt andetag men det verkade inte som om jag kunde andas vare sig in eller ut. Jag stirrade fortfarande på skärmen, fast den bara var svart, sedan jag släppt skannern. Men det märkte jag inte. Jag var borta. Alltför omskakad och chockad för att röra mig.

Jag var medveten om att doktorn och sköterskan småpratade med varandra under arbetet, men det lät som ett avlägset bakgrundsljud, som bara nätt och jämnt överröstade ljudet från min egen puls.

Bilden av den lilla kroppen, som mosades och sögs bort, flashade i huvudet, gång på gång, och samtidigt såg jag bilden från Graces första ultraljud – när hon var ungefär lika stor. Och i minnet hörde jag en av de många diskussioner jag haft med min man Doug om abort.

”När du var gravid med Grace var det inte ett foster, det var en bebis”, hade Doug sagt. Och nu träffade det mig som ett hammarslag: Han hade rätt! Det som var i den här kvinnans mage för en stund sedan var levande. Det var inte bara hinnor och celler. Det var en mänsklig bebis som slogs för sitt liv! Och förlorade. Utan pardon. Det är en lögn – det som jag sagt till alla i åratal. Det som jag trott på och undervisat om och försvarat – det är en lögn!

Plötsligt blev jag medveten om att doktorn och sköterskan tittade på mig. Mitt tankeflöde hejdades. Jag såg skannern ligga på kvinnans ben och fumlade för att få den på plats. Men mina händer skakade.

”Abby, mår du bra?” frågade doktorn. Sköterskan tittade oroligt på mig.

”Visst… Jag mår bra…” Jag hade ännu inte ryckt skannern till rätta och oroade mig för att doktorn inte skulle se vad han gjorde. Jag höll skannern med höger hand medan min vänstra vilade på kvinnans varma mage. Jag sneglade på hennes ansikte – fler tårar och en grimas av smärta. Jag justerade skannern tills den fångade in bilden av hennes nu tomma livmoder. Jag flyttade blicken och såg mina egna händer. Det var som om de var någon annans.

Hur mycket skada har de här händerna gjort under de senaste åtta åren? Hur många liv har gått förlorade på grund av mina händer? Och inte bara på grund av mina händer utan på grund av mina ord. Tänk om jag hade känt till sanningen, och tänk om jag hade sagt sanningen till alla kvinnor jag haft att göra med?

Tänk om?

Jag hade trott på en lögn! Jag hade kämpat för ”företagets” linje, stöttat den blint i åratal. Men varför? Varför hade jag inte tagit reda på sanningen själv? Varför hade jag inte lyssnat till alla argument jag hört? Käre Gud, vad hade jag gjort?

Min hand låg fortfarande kvar på patientens mage, och det kändes som om jag hade tagit ifrån henne något med min hand. Jag hade bestulit henne. Det började göra ont i handen – jag förnam en faktisk, fysisk smärta. Och just där och då, när jag stod bredvid operationsbordet med min hand på den gråtande mammans mage, vällde en tanke upp ur djupet av min varelse:

Aldrig mer! Aldrig mer.

Jag kopplade om till autopiloten. Medan sköterskan tvättade kvinnan, ställde jag undan ultraljudsmaskinen och väckte varsamt patienten, som var matt och dimmig. Jag hjälpte henne att sätta sig upp, fick över henne i en rullstol och tog henne till vilorummet. Jag stoppade om henne med en filt. Som så många andra patienter som jag haft att göra med, fortsatte hon att gråta. Det var uppenbart att hon hade ont, både emotionellt och fysiskt. Jag gjorde mitt bästa för att hon skulle känna sig bättre.

Tio minuter, högst femton, hade gått sedan Cheryl bett mig att hjälpa till i behandlingsrummet. Under den korta tiden hade allting förändrats. Drastiskt. Inom mig såg jag hela tiden bilden av den pytte­lilla bebisen, som kämpade och vred och vände sig. Och så var det patienten. Jag kände mig så skyldig. Jag hade tagit ifrån henne något dyrbart, och hon visste inte ens om det.

Hur hade det kunnat bli så här? Varför hade jag låtit det hända? Jag hade investerat mig själv, mitt hjärta och min karriär, i Planned Parenthood för att jag brydde mig om kvinnor i kris. Och nu krisade jag.

När jag nu ser tillbaka på den här sena septemberdagen 2009 inser jag hur vist det är av Gud att inte avslöja vår framtid för oss. Om jag hade anat vilken eldstorm jag skulle hamna i hade jag kanske inte vågat gå vidare. Men nu visste jag inte vad som komma skulle och därför funderade jag inte på om jag skulle våga. Däremot ville jag förstå hur det hade kunnat gå så långt att jag levde i en lögn och spred en lögn. Jag ville ju hjälpa de här kvinnorna. Och så gjorde jag dem illa.

Och en sak till behövde jag få veta: vad skulle jag göra nu?

Detta är min story.

Utdrag ur Abby Johnsons bok Drabbad av verkligheten, utgiven på Sjöbergs Förlag. Klicka på denna text för att beställa boken. 

Drabbad av verkligheten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *