BONUSLÄSNING: En martyrs sista dikt

Syner och drömmar

Syner och drömmar är en häpnadsväckande samling berättelser direkt från muslimvärlden. Författaren Tom Doyle återberättar inte bara dessa historier, utan svarar också på frågorna: Varför använder Gud syner och drömmar för att nå in i muslimvärlden? Kan man lita till drömmarna? Vad blir resultatet av dessa syner och drömmar?
Följ med på en resa till hjärtat av Mellanöstern och möt nya troende som verkligen har berörts av Jesus på ett mirakulöst sätt, genom drömmar på natten.

Här kan du läsa ett kapitel ur Syner och drömmar, som går att beställa från Sjöbergs Förlag här.

Kapitel 5
En martyrs sista dikt

Hur pass farligt är det att följa Jesus i Saudiarabien? Fatima al-Mutairi fick erfara svaret. Hon bodde i Buraydah, en stad känd för en islamisk fanatism som överträffar de flesta av Saudiarabiens städer. Vid tjugosex års ålder lämnade Fatima den här världen. Hon blev en martyr för Kristus. Hennes egen bror dödade henne, men den mardrömslika berättelsen slutar med en inspirerande vision av hopp.

För ett namns skull
Profeten Muhammed gav sin fjärde dotter namnet Fatima. Under alla profetens krig och åtskilliga försök att döda honom, stod denna modiga kvinna troget och lojalt vid sin fars sida. Hon aktade sin far så högt att hans död bokstavligen ändade även hennes liv, och hon dog bara fem månader efter profeten. Som en följd av det, äras hon än idag bland muslimerna för sin styrka och sitt mod, och hennes vördade namn används generöst av muslimska föräldrar, vilka ofta jämför henne med Maria, Jesu moder. Att få namnet Fatima är en ära för varje muslimsk flicka – speciellt om denna flicka bor i Saudiarabien och har en ärofylld släkthistoria.

Fatima al-Mutairi tillhörde en ryktbar beduinstam med månghundraåriga rötter i Saudiarabien. Släkten al-Mutairis inflytande sträcker sig över hela det saudiska kungadömet och in i grannlandet Kuwait. Det var därför naturligt att en dotter av släkten al-Mutairi från Saudiarabiens östra provins skulle ges namnet Fatima. Hela släkten är hängivna muslimer, och i familjen finns en bror som är både en muslimsk lärd och medlem i ”Saudiska kommissionen för befrämjande av dygd och motverkande av ondska” (namnet talar sitt tydliga språk vad det handlar om). Med ett sådant genetiskt arv och den strikta islamiska fostran hon getts, var klanen al-Mutairis förväntningar höga på Fatima. Att hon skulle bli en Jesu lärjunge var dock inte en av dem.

Drömmar – än en gång
Hur många människor hade Fatima mött på nätet, som hävdat att de haft drömmar om Jesus? Och de flesta av dem var muslimer! Till en början försökte hon förklara bort dem, men berättelserna om dessa drömmar väckte hennes nyfikenhet på en andlig värld bortom islam. Hon började läsa allt hon kom över om Jesus, och hennes internetvänner – vilket hon verkligen kände att de var – uppskattade att samtala om den aldrig sinande strömmen av frågor hon ställde om deras tro. Och det verkade som om hon varenda dag mötte ännu en person som haft drömmar om denne Jesus. Alla berättade de om en Person full av kraft och godhet, som överväldigade honom eller henne, inte med outhärdlig skam som de muslimska ledarna, utan med en ren kärlek som trängde djupt in i deras hjärtan. Det var föreställningen om en kärleksfull Gud som förbluffade henne. En vän beskrev honom som en herde som vakar över fåren och har omsorg om dem. Fatimas hjärta värkte av längtan efter en sådan upplevelse av tillhörighet och acceptans.

Läs mer

Bonusläsning: ”Vårt jobb är inte att vara Jesus”

Genomsyra

Boken Genomsyra är fullpackad med biblisk undervisning, starka berättelser och jordnära råd och tips för att påminna oss om att Jesus fyller världen med sin närvaro genom helt vanliga människors vardagsliv. Människor som du.

Här kan du läsa ett kapitel ur Genomsyra, som går att beställa från Sjöbergs Förlag här.

Kapitel 3
Jesus är bättre

Dagen hade börjat bra. Det var en torr, varm morgon i nordvästra USA och jag var uppe tidigt för att spela golf med några vänner. Jag hade mitt morgonkaffe i handen och njöt av ljudet av fågelsång i bakgrunden, samtidigt som jag på närmare håll hörde ljudet av en klubba som träffade en boll. Det var ganska tyst på fairway, fridfullt och stilla.
Men i mitt hjärta var det helt annorlunda.
Ryan, Todd, Ray och jag hade börjat golfa tillsammans relativt regelbundet. När folk frågade om jag var golfare svarade jag alltid: ”Nej, men jag spelar golf.” Ray och jag var ungefär lika duktiga, medan Todd och Ryan låg steget före.
Just den här dagen ville Ryan inte sluta prata om att vi verkligen behövde ta bättre hand om de barn som var en del av Soma. Det var nu ett par år sedan vi startade vår kyrka och det kändes som att det hela tiden föddes fler och fler barn. Det var nu lika många barn i gemenskapen som vuxna. Det var tydligt att vi behövde förändra en del i vårt sätt att leda våra barn och familjer.
Jag vet inte om Ryan tog upp dessa frågor för att det verkligen var något han var bekymrad över eller om han bara ville sabotera mitt spel. Om det var det senare lyckades han verkligen. Som regel var jag duktig på green, men till och med mina puttar började gå dåligt. Allt jag kunde tänka på var allt som var fel med vår församling. Ryan visste det inte, men det fanns ett stort antal andra problem som också tyngde mig just då. Hans frågor blev droppen som fick bägaren att rinna över, och mitt hjärta började fyllas av oroliga tankar. Det var inte stilla inom mig. Jag var inte lugn.
Vi satsade alla så hårt vi kunde på mission: vi ordnade picknick med våra grannar, hjälpte till i kommunala skolor, gav mat till hemlösa, stöttade konstprojekt i samhället, startade små företag, mötte politiker, lagade hus och tog hand om familjer där den ena föräldern blivit kallad ut i krigstjänst. Det kändes som att vi gjorde något varje kväll och den hastighet vi höll började slita ut oss. Vi ville se hela vår stad genomsyrad av de goda nyheterna om Jesus, men att få det att hända visade sig vara ett mycket mer överväldigande projekt än vi hade räknat med!
Dessutom hade vi gått igenom en del riktigt tuffa personliga tragedier.
Kort efter att vi välkomnade vårt andra barn, Caleb, till världen dog Jaynes pappa av cancer. Det hände den 12 september 2004, samma kväll som vi avskilde våra fyra första missionsinriktade församlingsplanteringar (officiellt utifrån Soma). Vi hade tränat mindre grupper att leva som församling utifrån Jesu uppdrag i vardagen och nu var de redo att börja göra det på egen hand. Det som skulle ha varit en visionskväll full av hopp och förväntan överskuggades av vår djupa smärta och sorg. Jag bad över fyra grupper av ledare medan Jayne befann sig vid sin pappas sjukbädd för att ta farväl.
Jag älskade Bob! Jag kunde inte förstå att han inte skulle få se frukten av sitt arbete. Och Caleb skulle aldrig lära känna Bob. Han skulle ha älskat morfar Bob!
Dessutom hade en student från Willow Creek som var som en lillasyster för mig begått självmord. Jag var förkrossad. Sedan, ungefär en månad senare, hade vi ett ungt par som fick barn, men deras bebis var dödfödd. Vi hade hjälpt dem att komma bort från gatan och de hade börjat överväga att säga ja till Jesus när detta hände. Jag kommer aldrig att glömma hur jag höll den livlösa bebisen i mina armar och bad tillsammans med det här paret. Några dagar senare förrättade jag begravningen.
”Detta går inte som jag hade planerat! Är det något som är fel?” minns jag att jag tänkte.
Därefter fick vi vara med om att ett pars äktenskap gick i bitar rakt framför ögonen på oss. De var del av vår kärngrupp! Kväll efter kväll tillbringade vi med människor i desperat behov av själavård.
Vi var indragna i en mycket påtaglig andlig strid. Ibland var det vår dotter som var under attack, andra gånger var det andra kärnmedlemmar som stod i fokus.
Jag var så trött och frustrerad. Jag kände mig nedstämd och tyngd av all press och alla krav från brustna människor.
Och jag var inte den enda som var trött och överväldigad. Det visade sig att flera andra som hade anslutit sig till oss kände likadant.
Så där var jag, på tolfte hålet, och förberedde mig för det som normalt var ett enkelt slag för mig – ett hundrametersslag med järnklubban mot green – och jag misslyckades totalt!
”Nu räcker det! Jag ger upp! Jag fixar inte det här längre!” skrek jag och kastade min klubba. Den måste ha farit åtminstone tjugo meter längre än bollen jag precis hade slagit.
De andra hade aldrig sett mig reagera så här, så de visste inte vad de skulle säga. Visst, jag var tävlingsinriktad, men jag brukade inte kasta klubbor omkring mig! Jag var nedbruten och jag kunde inte längre dölja det.
”Vad är det som händer?” frågade de.

Läs mer