PODCAST: ”Jag var så bitter på Gud”

avsnitt2

Podcasten ”Mer än bara ord” är tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången berättar Simon Ådahl och Örjan Armgren om hur de hittade fram till Gud. Det blir personligt, roligt och en gnutta allvar när de två vännerna och grannarna berättar.

Tillsammans har Simon Ådahl och Örjan Armgren skrivit boken 2 grannar berättar, som är en av våra bestsellers på Sjöbergs Förlag. Den boken finns nu åter i tryck, så kika in på vår hemsida, www.sjobergsforlag.se, för mer information om den.

Lyssna på poddavsnittet här nedan, eller i poddappen på din mobila enhet.

Bonusläsning: ”Vårt jobb är inte att vara Jesus”

Genomsyra

Boken Genomsyra är fullpackad med biblisk undervisning, starka berättelser och jordnära råd och tips för att påminna oss om att Jesus fyller världen med sin närvaro genom helt vanliga människors vardagsliv. Människor som du.

Här kan du läsa ett kapitel ur Genomsyra, som går att beställa från Sjöbergs Förlag här.

Kapitel 3
Jesus är bättre

Dagen hade börjat bra. Det var en torr, varm morgon i nordvästra USA och jag var uppe tidigt för att spela golf med några vänner. Jag hade mitt morgonkaffe i handen och njöt av ljudet av fågelsång i bakgrunden, samtidigt som jag på närmare håll hörde ljudet av en klubba som träffade en boll. Det var ganska tyst på fairway, fridfullt och stilla.
Men i mitt hjärta var det helt annorlunda.
Ryan, Todd, Ray och jag hade börjat golfa tillsammans relativt regelbundet. När folk frågade om jag var golfare svarade jag alltid: ”Nej, men jag spelar golf.” Ray och jag var ungefär lika duktiga, medan Todd och Ryan låg steget före.
Just den här dagen ville Ryan inte sluta prata om att vi verkligen behövde ta bättre hand om de barn som var en del av Soma. Det var nu ett par år sedan vi startade vår kyrka och det kändes som att det hela tiden föddes fler och fler barn. Det var nu lika många barn i gemenskapen som vuxna. Det var tydligt att vi behövde förändra en del i vårt sätt att leda våra barn och familjer.
Jag vet inte om Ryan tog upp dessa frågor för att det verkligen var något han var bekymrad över eller om han bara ville sabotera mitt spel. Om det var det senare lyckades han verkligen. Som regel var jag duktig på green, men till och med mina puttar började gå dåligt. Allt jag kunde tänka på var allt som var fel med vår församling. Ryan visste det inte, men det fanns ett stort antal andra problem som också tyngde mig just då. Hans frågor blev droppen som fick bägaren att rinna över, och mitt hjärta började fyllas av oroliga tankar. Det var inte stilla inom mig. Jag var inte lugn.
Vi satsade alla så hårt vi kunde på mission: vi ordnade picknick med våra grannar, hjälpte till i kommunala skolor, gav mat till hemlösa, stöttade konstprojekt i samhället, startade små företag, mötte politiker, lagade hus och tog hand om familjer där den ena föräldern blivit kallad ut i krigstjänst. Det kändes som att vi gjorde något varje kväll och den hastighet vi höll började slita ut oss. Vi ville se hela vår stad genomsyrad av de goda nyheterna om Jesus, men att få det att hända visade sig vara ett mycket mer överväldigande projekt än vi hade räknat med!
Dessutom hade vi gått igenom en del riktigt tuffa personliga tragedier.
Kort efter att vi välkomnade vårt andra barn, Caleb, till världen dog Jaynes pappa av cancer. Det hände den 12 september 2004, samma kväll som vi avskilde våra fyra första missionsinriktade församlingsplanteringar (officiellt utifrån Soma). Vi hade tränat mindre grupper att leva som församling utifrån Jesu uppdrag i vardagen och nu var de redo att börja göra det på egen hand. Det som skulle ha varit en visionskväll full av hopp och förväntan överskuggades av vår djupa smärta och sorg. Jag bad över fyra grupper av ledare medan Jayne befann sig vid sin pappas sjukbädd för att ta farväl.
Jag älskade Bob! Jag kunde inte förstå att han inte skulle få se frukten av sitt arbete. Och Caleb skulle aldrig lära känna Bob. Han skulle ha älskat morfar Bob!
Dessutom hade en student från Willow Creek som var som en lillasyster för mig begått självmord. Jag var förkrossad. Sedan, ungefär en månad senare, hade vi ett ungt par som fick barn, men deras bebis var dödfödd. Vi hade hjälpt dem att komma bort från gatan och de hade börjat överväga att säga ja till Jesus när detta hände. Jag kommer aldrig att glömma hur jag höll den livlösa bebisen i mina armar och bad tillsammans med det här paret. Några dagar senare förrättade jag begravningen.
”Detta går inte som jag hade planerat! Är det något som är fel?” minns jag att jag tänkte.
Därefter fick vi vara med om att ett pars äktenskap gick i bitar rakt framför ögonen på oss. De var del av vår kärngrupp! Kväll efter kväll tillbringade vi med människor i desperat behov av själavård.
Vi var indragna i en mycket påtaglig andlig strid. Ibland var det vår dotter som var under attack, andra gånger var det andra kärnmedlemmar som stod i fokus.
Jag var så trött och frustrerad. Jag kände mig nedstämd och tyngd av all press och alla krav från brustna människor.
Och jag var inte den enda som var trött och överväldigad. Det visade sig att flera andra som hade anslutit sig till oss kände likadant.
Så där var jag, på tolfte hålet, och förberedde mig för det som normalt var ett enkelt slag för mig – ett hundrametersslag med järnklubban mot green – och jag misslyckades totalt!
”Nu räcker det! Jag ger upp! Jag fixar inte det här längre!” skrek jag och kastade min klubba. Den måste ha farit åtminstone tjugo meter längre än bollen jag precis hade slagit.
De andra hade aldrig sett mig reagera så här, så de visste inte vad de skulle säga. Visst, jag var tävlingsinriktad, men jag brukade inte kasta klubbor omkring mig! Jag var nedbruten och jag kunde inte längre dölja det.
”Vad är det som händer?” frågade de.

Läs mer

Kärleken segrar över hatet

FullSizeRenderLögnerna förföljde mig. Alla jag var tvungen att skydda. Inte avslöja, inte visa utåt. Vad skulle hända då? Med mig, med dem. Det var först när jag var över trettio år som jag första gången yppade hemligheterna. Till den som visat sig älska mig så mycket att jag vågade. Kärleken från honom gjorde att jag långt om länge insåg att jag vågade. Vågade berätta. Men bara för honom. Ingen annan fick veta. Ännu. Jag skyddade dem och jag skyddade mig själv. Vad skulle alla säga om de visste? Skulle de ens tro mig? Den fasad jag under så många år varit del i att bygga upp skulle ju rämna om jag avslöjade allt som var sanning. Så jag fortsatte att hålla fasaden uppe. Levde med lögnen. Den jag älskade mest fick veta. Ingen annan. Han trodde på mig, han älskade mig för den jag var, inte mitt förflutna. Älskade Roger! Hans kärlek var starten på min väg till befrielsen. Jag älskar honom.

Men det konstiga är att jag aldrig under alla dessa år slutade hoppas. Hoppas på att om jag bara var duktig nog skulle jag bli älskad. Om jag fogade mig och teg skulle deras kärlek komma. Så fel jag hade. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Inget var bra nog. Inte i deras ögon, inte i mina egna. Jag längtade så efter bekräftelse att jag gjorde allt för att få en enda smula från deras bord. Men förgäves. Rädsla och underkastelse var mina ledstjärnor.

De var nära att lyckas. Att förgöra mig genom att se till att jag förgjorde mig själv. Men när jag mötte sann kärlek från en människa, det var då jag blev varse att det de sagt och gjort var fel. Men då växte hatet sig så starkt. Ett hat så glödande att det nästan förtärde mig. Det blev hatet mot dem som blev mitt centrum. Det jag inte visste då var att det var lika destruktivt som deras övergrepp mot mig. År efter år med hat, som sakta bröt ned mig. Till slut segrade kärleken genom förlåtelsens kraft. Jag blev hel igen.

Det här är min berättelse om en total förvandling. Från hat till kärlek och ett helande inifrån och ut. Detta är berättelsen om Flickan som slutade ljuga.

Ur förordet till Désirée Kjellins starka berättelse “Flickan som slutade ljuga”.

Mer info om boken hittar du här: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/flickan-som-slutade-ljuga-desiree-kjellin

Flickan-som

 

En yogamästares erfarenheter

EnGurusPocket

Rabi Maharaj är indier men växte upp i Trinidad. Hans familj tillhörde den högsta kasten och var mycket väl ansedd. Trots att Rabis uppväxt var positiv finns det saker han ångrar när han ser tillbaka på den.

– Det jag allra djupast saknar handlar om min far. Så mycket har hänt sedan hans död. Jag undrar ofta hur det skulle ha varit att få berätta allt för honom och få se hans reaktion.

Rabi hade nästan ingen kontakt med sin far trots att de bodde i samma hus. Rabis far var en mycket religiös man och kort efter giftermålet överlät han sig helhjärtat åt meditation och avlade tysthetslöfte.

– Han talade aldrig med mig eller gav mig någon som helst uppmärksamhet. Det skulle ha gjort mig så lycklig om jag bara fått höra honom säga tre ord till mig. Jag längtade så efter att få höra, ”Rabi, min son”, men han sa det aldrig, berättar Rabi.

Under åtta långa år yttrade pappan inte ett enda ord. Hans transliknande tillstånd som i östern kallas för en högre nivå av medvetande kan bara uppnås genom djup meditation.

Rabi, som fortfarande var för ung för att förstå detta, frågade ofta sin mamma varför pappa var som han var.

– Han är en mycket speciell man, den störste du kan ha till far fick han till svar. Han söker det sanna Jaget som finns inom oss alla, den Enda varelsen, och det är vem du också är, Rabi.

Fadern hade satt ett exempel, uppnått ett gott rykte och förtjänat lovprisning av många och det var oundvikligt att hans mantel efter sin död skulle falla på Rabi. Men den ende sonen hade aldrig kunnat tänka sig att han fortfarande skulle vara så ung när den ödesdigra dagen kom.

Även om Rabi knappt lärt känna sin far kändes det ändå som han förlorade allt när hans far dog. Fadern hade varit hans inspiration – en gud – och nu så var han död.

På begravningen placerades faderns stela kropp på en stor hög ved. Tanken på att kroppen skulle offras till Agni, eldsguden, öppnade en ny mysterisk dimension till Rabis förundran och djupa känsla av saknad som redan överväldigat honom.

– När lågorna omslöt min far var det omöjligt att hålla tillbaka oron jag kände. ”Mamma!”, skrek jag. ”Mamma!’.

Om mamman hörde honom, trots sprakandet från elden, visade hon inget tecken på det. Orsaken till Rabis oro var att det ibland händer att änkor kastar sig in i elden och vill brinna upp tillsammans med sin man.

Efter ”begravningen” blev Rabi favoritobjektet för astrologerna och dem som spådde i handflatan. Familjen brukade nästan aldrig fatta ett beslut utan att rådfråga en astrolog, så det var viktigt att sonens framtid bekräftades på samma sätt. Linjerna i handflatan och planeterna och stjärnorna visade alla på att Rabi skulle bli en stor hinduledare, enligt astrologerna. Han var uppenbarligen ett utvalt redskap, förutbestämd till att i tidig ålder ha framgång med att förenas med Brahman. De krafter som väglett hans far guidade nu Rabi.

– Jag var bara elva år gammal men människor bugade sig redan inför mig och lade ner pengagåvor, bomullstyg och annat värdefullt vid mina fötter och hängde blomkransar runt min hals under religiösa ceremonier.

Rabi verkligen älskade religiösa ceremonier, speciellt de privata där vänner och släktingar samlades. Där var han i blickfånget för allas uppmärksamhet och beundrades av alla. Han tyckte om att gå omkring bland folket och stänka heligt vatten eller märka pannorna med färg. Han njöt också av att människor i slutet av ceremonin böjde sig inför honom och lade ner sina gåvor vid hans fötter.

Under en semester på en släktings ranch fick Rabi uppleva något som kom att betyda mycket. Han vandrade omkring och njöt av naturen en dag och blev överraskad av ett prasslande ljud i busken bakom sig.

Han vände sig snabbt om, och till sin skräck fick han se en orm på väg rakt emot honom med sina ögon intensivt stirrande på hans. Han kände sig helt paralyserad och ville desperat springa därifrån men kunde inte röra sig.

– I det ögonblick, då jag var som mest skräckslagen, kom ur mitt minne min mors röst, som återberättade det jag sedan länge glömt: ”Rabi, om du någonsin befinner dig i verklig fara och ingenting annat fungerar, så finns det en till Gud du kan be till. Hans namn är Jesus”.

– Jesus, hjälp mig! försökte Rabi skrika, men det desperata ropet ströps och kunde knappt höras.

Till Rabis förvåning, vände sig ormen om och slingrade sig snabbt iväg i buskaget. Rabi skakade forfarande och hade tappat andan, men fylldes av förundran och tacksamhet till denne fantastiske Gud, Jesus, Han undrade varför hans mamma inte lärt honom mer om Jesus.

Under Rabis tredje år på gymnasiet upplevde han en allt större inre konflikt. Hans syn på Gud som Skaparen, skild och distinkt från universum han skapat, gick tvärt emot hinduismens koncept att Gud var allt och att skapelsen och Gud var en och samma. Om det bara fanns En Verklighet så var Brahman både ond och god, död och liv, hat och kärlek. Det skulle göra allt meningslöst och livet till en absurditet.

En dag kom Molli, en vän till Rabis kusin Shanti på besök. Hon frågade om Rabi tyckte att hindu­ismen var tillfredsställande. Rabi försökte dölja sin tomhet och ljög och sa att han var väldigt lycklig och att hans religion var Sanningen. Hon lyssnade tålmodigt till Rabis pompösa och ibland arroganta uttalanden.

Utan att argumentera, avslöjade hon på ett milt sätt Rabis tomhet med sina vänliga frågor. Hon berättade för honom att Jesus fört henne nära Gud och att Han var en kärlekens Gud som önskar vara nära oss. Trots att det lät så lockande stod Rabi envist emot, ovillig att ge upp sina hinduiska rötter. Ändå frågade han henne:

– Varför är du så glad? Du måste ha mediterat mycket.

Det brukade jag göra, svarade Molli. Men inte längre. Jesus har gett mig en frid och glädje som jag aldrig tidigare haft. Sen fortsatte hon:

– Rabi, du ser inte ut att vara speciellt glad, är du det?

Med en lågmäld röst svarade Rabi:

– Jag är inte glad. Jag önskar att jag hade din glädje. Rabi kunde knappt tro sitt erkännande.

– Min glädje kommer av att mina synder är förlåtna, svarade Molli.

Frid och glädje kommer från Jesus, genom att verkligen känna Honom.

Samtalet fortsatte en halv dag, och de glömde helt och hållet bort tiden. Rabi längtade efter den frid och glädje han såg men var samtidigt helt bestämd att inte ge upp någonting av sin religion.

Innan Molli gick hem sa hon:

– Rabi, innan du lägger dig ikväll. Gå ner på knä och be Gud visa dig sanningen. Jag ska be för dig.

Hon vinkade adjö och sen var hon borta.

Rabi övergav sin stolthet och gick ner på knä.

– Gud, den sanne Guden och Skaparen, visa mig sanningen! bad jag. Någonting på insidan bröts. För första gången i livet kände jag att min bön verkligen gått fram – inte till någon opersonlig makt, men till den sanne Guden som älskar och bryr sig. Alldeles för trött för att tänka mer, kröp jag i säng och somnade nästan omedelbart.

Lite senare bjöd kusinen Krishna med Rabi till ett kristet möte. Han förvånade sig själv med att tacka ja till inbjudan. Pastorn talade utifrån den 23:e psalmen om att Herren är vår herde och Rabi kände det som om varje ord var riktat precis till honom.

I slutet av mötet inbjöd pastorn människor att komma fram som ville öppna sitt hjärta och ta emot Jesus. Nu kunde inte Rabi stå emot längre, så han gick fram och böjde knä. Efter att de bett en bön tillsammans bad pastorn Rabi att be en egen bön. Han började trevande:

– Herre Jesus. Jag har aldrig studerat Bibeln, men jag har hört att du dog på Golgata för mina synder så att jag skulle kunna bli förlåten och få kontakt med Gud. Förlåt mig mina synder och kom in i mitt hjärta. Innan jag avslutat bönen, visste jag att Jesus inte bara var en av många miljoner gudar. Han var den Gud jag hungrat efter. Han själv var Skaparen. Ändå älskade han mig så mycket att han blev människa och dog för min synd. Med den insikten, kändes det som att tonvis av mörker lyfte och ett strålande ljus flödade in i min själ.

När Rabi och Krishna kom hem satt hela familjen och väntade på dem, för de hade tydligen hört vad som hänt.

– Jag bad Jesus komma in i mitt liv ikväll, berättade Rabi lyckligt samtidigt som han såg in i de förvånade ansiktena. En del av släktingarna såg stötta och frågande ut. Andra verkade glada för min skull, men innan kvällen var slut hade tretton av dem gett sina liv till Jesus.

Dagen efter gick Rabi med bestämda steg in i bönerummet med Krishna. Tillsammans bar de ut en massa saker på gården: avgudar, hindutexter och religiös utstyrsel. De ville göra sig av med varje bindning till det förflutna och till mörkrets makter som förblindat och förslavat dem så länge. När allt lagts på sophögen, satte de eld på det och såg hur elden förtärde deras förflutna. De små figurerna de fruktat som gudar förvandlades till aska. De kramade om varandra och tackade Guds Son som dog för att sätta dem fria.

– Mina tankar gick tillbaka till min fars kremering nästan åtta år tidigare. Som en kontrast till vår nyfunna glädje hade den händelsen skapat sådan sorg. Min fars kropp hade offrats till de gudar som nu låg i glödande fragment framför mig. Det verkade otroligt att jag skulle delta med sådan glädje i att förstöra det som representerat allt jag en gång så fanatiskt trott på. På ett sätt var detta min kremeringsceremoni, slutet på den person jag tidigare varit – guruns död. Den gamla Rabi Maharaj hade dött med Kristus och ut ur graven uppväcktes en ny Rabi i vilken Kristus nu levde.

PS. För några år sedan hade jag kontakt med författaren, då var han fullt upptagen med att resa i olika länder för att berätta om sin tro. Rabi Maharajs livshistoria finns som bok och heter ”En gurus död”. Den gavs ut på sjuttiotalet, har blivit en bestseller och getts ut på runt 40 språk. Här kan man läsa mer om boken: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/en-gurus-dod-rabi-maharaj-dave-hunt

Text: Joel Sjöberg