Expressen kom till kyrkan, men du kan inte ana vad de gjorde sen

Den stora svenska kyrkan var packad med omkring 600 personer. I början av mötet kom två personer från Expressen och satte sig bakom mig. När församlingen sjöng kunde jag knappt tro min ögon när jag såg vad reportern och kamerakvinnan gjorde.

Jag hade rest runt med Don Piper, författaren till ”90 minuter i himlen”, till ett dussintal platser i Sverige. Vi hade mötts av överfyllda kyrkor på plats efter plats. Inför detta möte hade jag förberett Don på det värsta: ”Bli inte förvånad om det bara blir 20 personer. Det är efter midsommar och mötet verkar inte vara speciellt bra annonserat och dessutom har de av misstag gått ut med två olika tider.”

Tillbaka till raden bakom mig. Kvinnorna från Expressen började frenetiskt leta igenom sina handväskor. De fick fram några hårnålar. Till min stora förvåning satte de ihop dessa så att de såg ut som kors. Kors som de satte på sig. Nu såg de ut som fromma kyrkobesökare. Eller som reportrar från en kristen tidning. Eller som ett par wannabe-agenter.

Resultatet från deras hemliga uppdrag kom dagen efter när Expressen publicerade ett sensationelt uppslag som handlade om hur mycket pengar talaren lurade till sig av folket. Expressen skrev om en stor skål med pengar som fylldes till brädden och att Don Piper tjänar ”grova pengar” på att berätta om sin upplevelse.

Medvetet presenterade Expressen grova lögner. Man nämnde inte att alla pengar som samlades in skulle gå till socialt arbete för att hjälpa utslagna människor i Stockholm city. Totalkostnaden från mötet låg dessutom på mycket blygsamma 2000 kr. Detta skulle egentligen täcka del av flygbiljett, två hotellrum i Stockholm, hyrbil, bensin, mat, annonsering, etc. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det inte blev några grova pengar över till Don Piper.

Men att göra narr av en kristen pastor inför en läsekrets på flera hundratusen människor för att  sälja lösnummer verkar vara viktigare för Expressen än vad som är sant.

Text: Joel Sjöberg

 

PS. Denna händelse skedde för flera år sedan.

En yogamästares erfarenheter

EnGurusPocket

Rabi Maharaj är indier men växte upp i Trinidad. Hans familj tillhörde den högsta kasten och var mycket väl ansedd. Trots att Rabis uppväxt var positiv finns det saker han ångrar när han ser tillbaka på den.

– Det jag allra djupast saknar handlar om min far. Så mycket har hänt sedan hans död. Jag undrar ofta hur det skulle ha varit att få berätta allt för honom och få se hans reaktion.

Rabi hade nästan ingen kontakt med sin far trots att de bodde i samma hus. Rabis far var en mycket religiös man och kort efter giftermålet överlät han sig helhjärtat åt meditation och avlade tysthetslöfte.

– Han talade aldrig med mig eller gav mig någon som helst uppmärksamhet. Det skulle ha gjort mig så lycklig om jag bara fått höra honom säga tre ord till mig. Jag längtade så efter att få höra, ”Rabi, min son”, men han sa det aldrig, berättar Rabi.

Under åtta långa år yttrade pappan inte ett enda ord. Hans transliknande tillstånd som i östern kallas för en högre nivå av medvetande kan bara uppnås genom djup meditation.

Rabi, som fortfarande var för ung för att förstå detta, frågade ofta sin mamma varför pappa var som han var.

– Han är en mycket speciell man, den störste du kan ha till far fick han till svar. Han söker det sanna Jaget som finns inom oss alla, den Enda varelsen, och det är vem du också är, Rabi.

Fadern hade satt ett exempel, uppnått ett gott rykte och förtjänat lovprisning av många och det var oundvikligt att hans mantel efter sin död skulle falla på Rabi. Men den ende sonen hade aldrig kunnat tänka sig att han fortfarande skulle vara så ung när den ödesdigra dagen kom.

Även om Rabi knappt lärt känna sin far kändes det ändå som han förlorade allt när hans far dog. Fadern hade varit hans inspiration – en gud – och nu så var han död.

På begravningen placerades faderns stela kropp på en stor hög ved. Tanken på att kroppen skulle offras till Agni, eldsguden, öppnade en ny mysterisk dimension till Rabis förundran och djupa känsla av saknad som redan överväldigat honom.

– När lågorna omslöt min far var det omöjligt att hålla tillbaka oron jag kände. ”Mamma!”, skrek jag. ”Mamma!’.

Om mamman hörde honom, trots sprakandet från elden, visade hon inget tecken på det. Orsaken till Rabis oro var att det ibland händer att änkor kastar sig in i elden och vill brinna upp tillsammans med sin man.

Efter ”begravningen” blev Rabi favoritobjektet för astrologerna och dem som spådde i handflatan. Familjen brukade nästan aldrig fatta ett beslut utan att rådfråga en astrolog, så det var viktigt att sonens framtid bekräftades på samma sätt. Linjerna i handflatan och planeterna och stjärnorna visade alla på att Rabi skulle bli en stor hinduledare, enligt astrologerna. Han var uppenbarligen ett utvalt redskap, förutbestämd till att i tidig ålder ha framgång med att förenas med Brahman. De krafter som väglett hans far guidade nu Rabi.

– Jag var bara elva år gammal men människor bugade sig redan inför mig och lade ner pengagåvor, bomullstyg och annat värdefullt vid mina fötter och hängde blomkransar runt min hals under religiösa ceremonier.

Rabi verkligen älskade religiösa ceremonier, speciellt de privata där vänner och släktingar samlades. Där var han i blickfånget för allas uppmärksamhet och beundrades av alla. Han tyckte om att gå omkring bland folket och stänka heligt vatten eller märka pannorna med färg. Han njöt också av att människor i slutet av ceremonin böjde sig inför honom och lade ner sina gåvor vid hans fötter.

Under en semester på en släktings ranch fick Rabi uppleva något som kom att betyda mycket. Han vandrade omkring och njöt av naturen en dag och blev överraskad av ett prasslande ljud i busken bakom sig.

Han vände sig snabbt om, och till sin skräck fick han se en orm på väg rakt emot honom med sina ögon intensivt stirrande på hans. Han kände sig helt paralyserad och ville desperat springa därifrån men kunde inte röra sig.

– I det ögonblick, då jag var som mest skräckslagen, kom ur mitt minne min mors röst, som återberättade det jag sedan länge glömt: ”Rabi, om du någonsin befinner dig i verklig fara och ingenting annat fungerar, så finns det en till Gud du kan be till. Hans namn är Jesus”.

– Jesus, hjälp mig! försökte Rabi skrika, men det desperata ropet ströps och kunde knappt höras.

Till Rabis förvåning, vände sig ormen om och slingrade sig snabbt iväg i buskaget. Rabi skakade forfarande och hade tappat andan, men fylldes av förundran och tacksamhet till denne fantastiske Gud, Jesus, Han undrade varför hans mamma inte lärt honom mer om Jesus.

Under Rabis tredje år på gymnasiet upplevde han en allt större inre konflikt. Hans syn på Gud som Skaparen, skild och distinkt från universum han skapat, gick tvärt emot hinduismens koncept att Gud var allt och att skapelsen och Gud var en och samma. Om det bara fanns En Verklighet så var Brahman både ond och god, död och liv, hat och kärlek. Det skulle göra allt meningslöst och livet till en absurditet.

En dag kom Molli, en vän till Rabis kusin Shanti på besök. Hon frågade om Rabi tyckte att hindu­ismen var tillfredsställande. Rabi försökte dölja sin tomhet och ljög och sa att han var väldigt lycklig och att hans religion var Sanningen. Hon lyssnade tålmodigt till Rabis pompösa och ibland arroganta uttalanden.

Utan att argumentera, avslöjade hon på ett milt sätt Rabis tomhet med sina vänliga frågor. Hon berättade för honom att Jesus fört henne nära Gud och att Han var en kärlekens Gud som önskar vara nära oss. Trots att det lät så lockande stod Rabi envist emot, ovillig att ge upp sina hinduiska rötter. Ändå frågade han henne:

– Varför är du så glad? Du måste ha mediterat mycket.

Det brukade jag göra, svarade Molli. Men inte längre. Jesus har gett mig en frid och glädje som jag aldrig tidigare haft. Sen fortsatte hon:

– Rabi, du ser inte ut att vara speciellt glad, är du det?

Med en lågmäld röst svarade Rabi:

– Jag är inte glad. Jag önskar att jag hade din glädje. Rabi kunde knappt tro sitt erkännande.

– Min glädje kommer av att mina synder är förlåtna, svarade Molli.

Frid och glädje kommer från Jesus, genom att verkligen känna Honom.

Samtalet fortsatte en halv dag, och de glömde helt och hållet bort tiden. Rabi längtade efter den frid och glädje han såg men var samtidigt helt bestämd att inte ge upp någonting av sin religion.

Innan Molli gick hem sa hon:

– Rabi, innan du lägger dig ikväll. Gå ner på knä och be Gud visa dig sanningen. Jag ska be för dig.

Hon vinkade adjö och sen var hon borta.

Rabi övergav sin stolthet och gick ner på knä.

– Gud, den sanne Guden och Skaparen, visa mig sanningen! bad jag. Någonting på insidan bröts. För första gången i livet kände jag att min bön verkligen gått fram – inte till någon opersonlig makt, men till den sanne Guden som älskar och bryr sig. Alldeles för trött för att tänka mer, kröp jag i säng och somnade nästan omedelbart.

Lite senare bjöd kusinen Krishna med Rabi till ett kristet möte. Han förvånade sig själv med att tacka ja till inbjudan. Pastorn talade utifrån den 23:e psalmen om att Herren är vår herde och Rabi kände det som om varje ord var riktat precis till honom.

I slutet av mötet inbjöd pastorn människor att komma fram som ville öppna sitt hjärta och ta emot Jesus. Nu kunde inte Rabi stå emot längre, så han gick fram och böjde knä. Efter att de bett en bön tillsammans bad pastorn Rabi att be en egen bön. Han började trevande:

– Herre Jesus. Jag har aldrig studerat Bibeln, men jag har hört att du dog på Golgata för mina synder så att jag skulle kunna bli förlåten och få kontakt med Gud. Förlåt mig mina synder och kom in i mitt hjärta. Innan jag avslutat bönen, visste jag att Jesus inte bara var en av många miljoner gudar. Han var den Gud jag hungrat efter. Han själv var Skaparen. Ändå älskade han mig så mycket att han blev människa och dog för min synd. Med den insikten, kändes det som att tonvis av mörker lyfte och ett strålande ljus flödade in i min själ.

När Rabi och Krishna kom hem satt hela familjen och väntade på dem, för de hade tydligen hört vad som hänt.

– Jag bad Jesus komma in i mitt liv ikväll, berättade Rabi lyckligt samtidigt som han såg in i de förvånade ansiktena. En del av släktingarna såg stötta och frågande ut. Andra verkade glada för min skull, men innan kvällen var slut hade tretton av dem gett sina liv till Jesus.

Dagen efter gick Rabi med bestämda steg in i bönerummet med Krishna. Tillsammans bar de ut en massa saker på gården: avgudar, hindutexter och religiös utstyrsel. De ville göra sig av med varje bindning till det förflutna och till mörkrets makter som förblindat och förslavat dem så länge. När allt lagts på sophögen, satte de eld på det och såg hur elden förtärde deras förflutna. De små figurerna de fruktat som gudar förvandlades till aska. De kramade om varandra och tackade Guds Son som dog för att sätta dem fria.

– Mina tankar gick tillbaka till min fars kremering nästan åtta år tidigare. Som en kontrast till vår nyfunna glädje hade den händelsen skapat sådan sorg. Min fars kropp hade offrats till de gudar som nu låg i glödande fragment framför mig. Det verkade otroligt att jag skulle delta med sådan glädje i att förstöra det som representerat allt jag en gång så fanatiskt trott på. På ett sätt var detta min kremeringsceremoni, slutet på den person jag tidigare varit – guruns död. Den gamla Rabi Maharaj hade dött med Kristus och ut ur graven uppväcktes en ny Rabi i vilken Kristus nu levde.

PS. För några år sedan hade jag kontakt med författaren, då var han fullt upptagen med att resa i olika länder för att berätta om sin tro. Rabi Maharajs livshistoria finns som bok och heter ”En gurus död”. Den gavs ut på sjuttiotalet, har blivit en bestseller och getts ut på runt 40 språk. Här kan man läsa mer om boken: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/en-gurus-dod-rabi-maharaj-dave-hunt

Text: Joel Sjöberg